Adelina

Adelinas långa resa

Text: Mayvor Stagnäs, Vasabladet

Hon var bara tre år när hon fick diagnosen leukemi. Sedan dess har hon långpendlat med ambulans, tåg och bil till sjukhus hundratals kilometer hemifrån.



Tidig morgon på tågstationen. En liten späd flicka med en sprängfylld ryggsäck dyker upp på tågstationen i arla morgonstund. Hon ser lite trött ut men ler vänligt och håller mammas hand. Adelina är på väg till barnkliniken vid Helsingfors universitetssjukhus tillsammans med mamma, pappa och lillebror.

 

De vet inte om Adelina kan opereras den här gången – hon är snuvig – men det finns ingen annan utväg än att åka till sjukhuset och invänta läkarens beslut.

Tre veckor efter första cancer- behandlingen får Adelina problem med magen. Aggressiva bakterier härjar i den lilla spröda kroppen. Blodförgiftning. Njurarna, lungorna och levern är på upphällningen. Vätska samlas i buken. Läkaren ger upp. Föräldrarna får höra de mest fruktade orden: Ingenting mer kan göras.

Mamma, pappa, lillebror, mormor, morfar, farmor och farfar tar farväl av sin älskade Adelina på intensiven. På natten händer det som ingen vågat hoppas på. En jourhavande barnläkare lyckas få ut en liter vätska ur Adelinas mage. Tjocktarmen är död och flickan svag, men hon klarar en operation och får en stomipåse på magen. Hon piggnar till. Hon överlever.

 


En månad efter sista cancerbehandlingen, opereras stomipåsen bort och tarmarna sys ihop.

– Då börjar ett nytt helvete som har pågått sedan dess, säger mamma.

Sömmen i tarmarna läcker och en infektion sprids i magen. Adelina har ständigt ont, äter antibiotika och åker in och ut på olika avdelningar på olika sjukhus runt om i landet.

Än i dag blir de upprörda när de tänker på hur Adelinas magproblem behandlades på sjukhuset.

– Läkarna har orsakat Adelina ett och ett halvt års extra lidande när de inte åtgärdade tarmproblemet genast. Jag blir så ilsken när jag tänker på det och på att vi inte förstod att kräva mer av dem.

 
– På den resan insåg jag att livet aldrig blir sig likt mer.

Hur klarar man av att se sitt barn lida?

– Det gör man inte, man förtränger det. Försöker åtminstone. Obehagliga minnen slår igenom andra tankar när man minst anar det, men det är ingen vits att gå i terapi förrän allt det här är över.

 

Adelina är van att få somna i mammas famn, men här i Helsingfors får inte föräldrarna följa med till operationsavdelningen.

En sköterska rullar sängen med Adelina mot hissen. Mamma, pappa och lillebror traskar efter. De kramar henne. Mamma viskar något i hennes öra. Hon ler svagt, kramar Vovven hårt – för i den lilla mjuka bor tryggheten som tröstar henne när mamma och pappa är utom synhåll. Adelina är gråtfärdig men höjer sin dåsiga hand och vinkar hej då. Hissdörren glider obarmhärtigt igen.

 


Operationen gick bra. Tre dagar senare fick Adelina åka hem. En vecka senare var hon tillbaka i skolan.